Saida klappade hunden, hvilken till belöning slickade hennes hand.
Saida var himmelsk och skön nu, der hon stod bredvid Wilppas, smekande denne, då hennes känslor och tårar likväl gällde annat.
Denna syn återkallade Otto till sig; han ansträngde sig att säga ett afsked, taga sin yxa och gå bort. Han ville dock ännu några ögonblick med fulla drag dricka ur den berusande bägaren och han såg på Saida, der hon stod såsom fastfjettrad af osynliga band, utan att våga möta hans blickar, hälft omedvetet lekande med hans trogne hund.
— Nej Saida — sade han — jag måste bort; du skulle eljest kanske anse mig för feg och omannlig, och jag vill icke, att minnet af mig skall ha sådana skuggsidor. Kanske var det äfven barnsligt af mig att göra detta tak, denna granriskoja, men … Saida tycker dock icke så; ty jag byggde det, styrd af hoppet, för Saidas nöje. Och hvilken likhet; hoppet byggde åt mig en vacker byggnad, men hade icke vilja och styrka att fullborda henne; denna byggnad gjorde jag åt Saida; äfven den blir aldrig färdig, ty jag kan det ej mera. Mitt öde förstörde i grunden hoppets byggnad … måhända förstör en storm snart denna granrisbyggnad; sjelf vill jag det icke … om ej Saida så bjuder.
— O nej — svarade Saida — denna hydda är mig ett bevis, huru kär jag var dig och ditt minne blir mig då allt kärare.
— Lär den du älskar att hålla af denna enkla koja!
— Den skall för oss blifva ett vänskapens heliga hermitage. Och när tiden, som förstör allt, blekt denna gröna barr och efterhand upplöst dessa vidjor, skall minnet af dig dock icke blekna och dess fogningar icke förmultna.
— Och nu Saida, är allt redo och intet återstår. Lefväl!
Han utsträckte handen till afsked och hon tryckte den trofast. Sin yxe tog han och försvann, åtföljd af det stumma vittnet.
Saida såg efter honom med saknad. Hon satte sig på den gamla stenen bredvid den unga granen, och suckande sade hon till sig: