— Hvad han är stolt och älskansvärd, och ändå älskar jag icke honom! Ingen kan uttyda menniskohjertats gåtor. Jag trodde mig redan älska Otto, men det var blott hägringar af kärlek, skuggor, som dermed hade likhet. David Baremann kom, och inom några dagar lärde han mig, hvad kärlek är. Lärde ja, utan att han med mig talte, utan att han bad mig derom. Och hvad företräden har han framför Otto, som har ungdom, skönhet och en hög själ! Jag lemnar frågan obesvarad … Hvad hjertat är för en enväldig despot öfver qvinnan; det förklarar ej orsaken till sitt tycke, det utfärdar blott sina hemliga bud, och qvinnan rättar sig derefter! ….. Men hjertat sjelf är en slaf under ödet och … ödets styresman är Gud; han styrer väl. Allt är således till det bästa. Och Otto skall ännu bli lycklig; han skall icke för alltid sucka för mig … den otacksamma, som lönade honom så illa. Tiden, som endels förstör allt men endels helar och botar, skall i ny kärlek skaffa honom ersättning; han skall finna en qvinnosjäl, af annan art än min, hvilken han kan älska; då skall han blifva belönad, ty hans själ är vacker och han förtjenar det så väl. Och minnet af mig skall då icke mera vara honom bittert.
Och ännu länge satt Saida qvar på stenen bredvid den lilla granen under det gröna taket, medan hennes tankar rörde sig i samma eller liknande kretsar.
Ottos julle låg vid venstra stranden af halfön; dit styrde han nu sin väg, lade yxen ifrån sig för att gripa i årorna. Han kom sig dock icke derhän, utan satt länge overksam, stirrande åt vattnet. Och sedan … uppstod hos honom en tvekan, om han redan skulle lemna dessa trakter, eller ännu andas in doftet af den kära skogen. Hundens skall i skogen — ty Wilppas hade icke behagat följa med i båten — tjenade honom till förevändning att välja det sednare och till en bemantling af detta val. Han tog sin bössa, steg åter i land och lät föttren tälja sin väg.
Långt hade han icke gått, innan den uppdrifna haren sprang nära till, helt och hållet inom skotthåll. Otto var en stor jägare, men nu bemäktigade sig honom en stor barmhertighet eller likgiltighet, så att han icke vårdade sig om att aflossa skottet. Hunden, som var i hamn och häl efter haren, såg förvånad på sin herre och upphörde med sitt jagande.
Otto hade vandrat en god timme i skogen utan någon plan, utan att följa något väderstreck, då han hörde en röst, hvilken tillkännagaf, huru nära han var den talande.
Han fann sig vara vid den mörkaste delen af Tuonela park. Ännu några steg tagna, några buskar lemnade och han såg David Baremann vid Saidas sida. Han hörde de ord, hvilka mannen framsade och det var nog.
Ett svagt hopp hade under hans irrande färd i skogen börjat tända sig i hans bröst; det att Baremann icke skulle älska Saida och att dennas kärlek, i brist på näring, möjligen skulle dö bort. De ord han nu hörde, släckte denna hoppets svaga gnista.
En djefvulsk tanke uppstod inom honom, kom och for; ty hans goda engel segrade.
Nej — sade han till sig sjelf — jag vill icke bli en förrädare och en brottsling. Min himmel är förstörd, ve mig, om jag förstörde Saidas!
Han tystnade för att höra mera. Han hörde intet; han såg genom buskarnas nät Baremann närma sig flickan, liksom för att ingifva henne mod till ett svar.