— När solen vikit så långt åt öster, att skuggan hunnit hit till denna vänliga punkt, då är tid att anden lemnar fängslet. En gång lyster äfven mig att spela öde och denna fjerdedels timma vill jag bida ….. Hvad naturen är skön, lik en sextonårig brud ….. En månad har förändrat mycket, ganska mycket; en yngling har under denna månad lärt, hvad lifvet har ljuft och ledt, smakat hoppets och kärlekens ljufva dryck, hopplöshetens, afundens och förtviflans galla; den lycklige och sorglöse ynglingen är föga afundsvärd nu, helt och hållet förvandlad som han är. Och samma denna månad har äfven förvandlat naturen ifrån ful och grå till sprittande grön och gudomligt skön. Det är en likhet … men tillika en motsatts, som gäckas med mitt svarta öde. Wilppas, min trogne kamrat, kom och tag afsked af den som du mest älskar, af den, som kanske du mest älskar. Se så Wille, kom här!

Han klappade hunden, som först viftade med svansen, men sedan, i mån som dess herres smekande tilltog, började morra i glädjen och slutligen, hoppande upp på Ottos knän, att storskälla.

— Se så Wille, nu skole vi se på solvisaren. Blott halfva tiden gången! ….. Hvilket lugn, som bemäktigat sig min själ, det är liksom jag redan vore i dödens lugna bo. Det sägs, att den vansinnige näst innan sin död återfår sitt förnuft; då är det också förklarligt, att den förtviflade återfår sitt lugn, för att göra sina sista betraktelser ….. Nej Wilppas, hoppa icke upp så der. Jag vet, att du håller af mig mest af alla. Du och Helena! Helena ja, henne lönade jag illa, illa, alldeles såsom Saida lönade mig. Min kärleks vågor slogo emot den orätta stranden ….. Alla de kära i hemmet, dem minns jag nu; de skola begråta och beklaga den otacksamme sjelfspillingens öde; de skola måhända afsky hans minne. Men en tanke faller mig in. Om jag riktar mordvapnet emot strupen och med foten trycker på trycket, så tro de, att jag dött af våda och då gråta de blott men afsky mig ej …. Dock nej, det vore att med en lögn besegla sin död; det vore att med lögn och skenhelighet köpa sig fri ifrån menniskors rättvisa dom …

Bösspipan var på längden indelt i tvenne särskilta rör, hvilka medelst skrufgångar kunde skiljas ifrån hvarandra, så att bösstocken med det närmaste röret var snarlik en pistol. Otto skilde nu de båda rören och spännde hanen. Han såg på skuggan; ännu hade han några minuter qvar.

Han framkallade för sig Saidas bild och hon kom, skön och mild. Hans islika lugn smälte, eld och lågor och oro fyllde hans bröst. Snabbare än ögonblixten började nya tankar komma och gå; snabbare än blixten aflöste de hvarandra. De koncentrerade sig slutligen till ett enda problem: ett annat sätt att sluta, än så.

Nu var skuggan på punkten, och med en vildsint förskräckelse, en afsky utan namn, slungade Otto mordvapnet emot hällen, så att skottet brann af, röret splittrades och spillrorna slintade in i vattnets afgrund. Vattenbläddror, hvilka aldrig ville ta slut, mätte djupet af den våta grafven.

— — — — — — — — — —

När solen sjunkit halfva vägen ifrån sin middagshöjd emot vesterns famn, syntes en båt gunga på insjöns vågor.

Årorna fördes af båtens båda passagerare, Helena och Clara; den ena rodde, den andra hopade och båten gled fram med icke oäfven fart; betraktaren hade kunnat finna, att hvad som felades i krafter, ersattes af ett visst mått öfning och skicklighet.

— Hvad vår färd ändå är onyttig; ingen Otto ha vi funnit och det var ju ändå hufvudsaken med denna resa — sade med en missmodig min Clara.