— Ja, att det var hufvudsaken, kunna vi inte neka; eljest hade vi aldrig rott så långt. Men alldeles onyttig var färden ändå icke, vi ha ju sett Ottos båt och vi kunna veta, att han måste vara nära intill.
— Vi ha sett ännu mer, vi ha sett tillochmed hvar och i hvilken vik båten är.
— Vi ha sett Ottos kråsnål i gräset och tagit upp den — menade Helena.
— Ja och vi ha äfven sett platsen, hvar denna kråsnål låg, vi ha varit inne och beundrat den alldeles färska granrishyddan.
— Ack ja — suckade Helena. Efter en paus fortfor hon: — men vi gingo inte upp till Tuonela och hvarföre icke.
— Förmodligen emedan ifrån stranden dit ännu är en god bit. Eller emedan vi fruktade, att han skulle vara der — fortsatte Clara i tankarna.
— Ditt skämt tycker jag inte denna gång om, Clara. Du är dig så olik nu; eller talar du ur din egen själ.
— Ur min egen själ talar jag, men jag tänker blott för dig.
— Nu kan du Clara inte mera trösta mig med falska tröstegrunder, ty allt är nu klart för mig. Då Otto gick till stranden och tog båten, då var det icke morgon utan midnatt; jag låg vaken och jag hörde hans sakta steg; jag reste mig upp och såg Otto gå ned till stranden, åtföljd af Wilppas. Och genast rodde han åt venster och så arbetade han säkert om natten och morgonen på granristaket … ty han var det … endast för att göra Saida ett nöje. Och han älskar henne djupt.
Helena såg skarpt forskande på sin syster för att få veta hennes tanke. Clara, som fann sig nyss i oförsigtiga anspelningar klädt åtminstone i aning, hvad hos henne var verklig visshet, uthärdade icke systerns spejande blick. Med halft nedslagna ögon sade hon, för att gifva samtalet en liten vändning: