— Och om så vore, månne hon älskar honom tillbaka?
— Huru kan Clara sätta sådant i fråga! Så stolt och mannlig och tillika så full af lif som Otto, hvilken flicka skulle försmå hans hyllning.
— Isynnerhet som äfven hans utseende och vext inte skämmas för sig — tillade Clara halft förläget, halft skämtande. — Men Saida tycker jag är litet besynnerlig och olik oss andra; kanske har hon också en annan smak än vi …
— Jag skulle inte vilja, att Ottos kärlek, den må gälla hvem som helst, blefve obesvarad. För han blefve olycklig då och hans framtid skulle lida deraf, äfven om han glömde — menade Helena.
— Jag tror icke så; — invände Clara — en yngling med den starka själ som Otto blir icke, för en obesvarad kärlek, förvandlad till en stackare, en odugling, som ingenting annat gör än hänger läpp, suckar och trånar. Än mindre förledes han att döfva smärtan genom att kasta sig i utsväfningar och ovärdiga tidsfördrif. Nej, ingendera af dessa två, ty det vore svaghet. Utan han skall anstränga hela sin själs kraft för att fördela det onda; han skall egna sig åt det gagnande, åt sina böcker och ett verksamt lif; den sanna ärelystnaden skall bli hans vän. Goda menniskor skall han fördenskull icke sky och kanske skall han då snart finna ett föremål, som …
— Ett föremål, som? — afbröt Helena, med spänd uppmärksamhet bidande slutet på sin yngre systers ovanligt förståndiga, lifliga tal.
— Ett föremål, som blir hans kärlek N:o 2 — sade Clara leende, fullbordande med ett skämt sin tirad, hvilken i hennes tycke med hänsigt på Helena blifvit alltför allvarlig. Tillika såg hon skälmskt på sin syster.
— Nu blir du åter stygg, men jag vill förlåta dig det, för att du talte vackert om Otto.
Antingen att Clara icke hade mod att helt och hållet afskära hoppet inom Helena, eller att hon sjelf hoppades, anade, att detta hopp omsider skulle segra; eller slutligen om hon ansåg sig bunden af sin vänskapsförbindelse till Otto; alltnog, aldrig hade ännu Clara på direkt väg medgifvit ens, att hon trodde Otto älska Saida. Och nu utlät hon sig:
— Hvad jag talte, talte jag så, först emedan jag ponerade … såsom herrar pläga säga … att Otto älskade Saida, och sedan att hon inte älskade honom tillbaka. Minns nu, att jag bara ponerade.