— Clara, Clara, inga tröstegrunder! Visst är din Helena en svag flicka, men jag tror ändå, att jag kan bära sorgen, som kanske till slut blir en ljuf vän.
Efter en minuts eftersinnande återtog Helena:
— Du säger, att Otto har en stark själ och jag tror dig. Men om hans kärlek blefve obesvarad … hvilket jag inför Gud och dig icke ville … då gör just hans starka själ smärtan till starkare och om han då blir öfverväldigad af hopplöshetens förtviflan ….. o min syster!
— Se, se — utbrast Clara — der sitter Wilppas på bergsklacken. Wille, min Wille!
Hunden viftade med svansen, men skällde icke.
De styrde båten i en liten vik mellan tvenne klippor och hoppade upp på land.
Clara hann knappt smeka hunden, innan Helena utbrast: — himmel, hvad ar detta.
En förfärelsens blick vexlades emellan de båda systrarna och Helena föll sanslös i systrens armar.
Det var bösspipans förlängning, den del deraf, som undgått ödet att sjunka till sjöbotten, hvilken vållade denna förskräckelse. Flickorna visste väl, att Otto aldrig på sina jagtfärder plägade åtskilja de båda rörena, utan endast på resor, dels af aktsamhet om bössan, hvars pipa under de jemna skakningarna eljest lätt kunnat krökas, dels om sig sjelf, i hvilket fall den korta pistolen var såsom skyddsvapen lämpligare än den långa musköten.
Helenas sista anspelning i båten gjorde denna förskräckelse mera rimlig och grundad.