En målare skulle med nöje kopierat en scen, sådan som denna. Tvenne systrar, af hvilka den ena blek och förskräckt på svaga armar stöder den andra, som är blek och sanslös; bredvid dem en stor hund, hvars lugna hållning och fromma min ana intet ondt. Och allt detta i den skönaste natur, det vackraste solsken.
Hos Clara uppgick en tanke, hvilken, då systrens halfslocknade lifsandar tändes, gaf sig luft i ögonens glada lif och röstens besjälade uttryck:
— Vakna Helena, ty allt är väl och intet är illa. Se på Ottos egen hund, huru han är lugn och ser nöjd ut. Wilppas är så klok som en menniska; skulle någonting händt, så tjöt han nu af sorg.
— Men om Wilppas är så stilla, emedan han vaktar, väntar och bidar?
Denna nya hypothes, hvilken Clara måhända icke varit nog fyndig att vederlägga, vederlades i stället af Wilppas sjelf, ty han vände sig oförmodadt om och började att i sakta mak troppa af inåt skogen. Flickorna följde denna cicerone.
De hade icke gått många steg, då de funno den de sökte liggande i gräset, hufvudet mot en tufva. Intet mordvapen vid hans sida skrämde dem och gräset var — grönt. De lutade sig på en gång båda ner, och de gladde sig, då de hörde hans andedrägt och de fäste sig icke vid att rodnaden, som betäckte hans kinder var af matt slag.
Uttömda krafter och våldsamma själsskakningar hade till honom sändt sömnens milda gud, dödens varmare broder.
Systrarna voro såsom olika uttryck af samma tanke. Betraktaren hade försatt sig i forntiden; han hade trott det vara en tvegestaltad Diana, som lutade öfver sin Endymion.
Helena lade handen på hans panna; den sofvande talade då:
— Du känner, att min panna är het och du går ändå ifrån mig. Blif qvar, min Saida, så skall jag berätta dig, att det elaka vapnet ligger der, i djupet, splittradt, begrafvet ….. Men hon hör mig inte och ser inte på mig, utan räcker handen åt honom, som sticker fram hufvudet der bakom trädet.