Hans andedrägt blef allt tyngre och det var med stort bemödande han talte åter:
— Melia Saida, meine Seele, se då på den sköna granriskojan, huru ynklig hon nu är ….. se huru jag rifvit och slitit den i stycken, ty så skall det vara. Det gör dig en glädje.
— Vakna Otto — utbrast Clara — fort vakna!
Och han reste sig till hälften upp, såg på dem med förvirrad glädje och sade:
— Helena och Clara, ack det är ni! J ären mig äfven rätt kära och jag ser er med nöje.
Systrarna sågo med en hemsk, vädjande blick den ena på den andra, och Clara återtog:
— Vakna Otto, riktigt och inte såder. Vår båt är här vid klippan; den väntar på dig … fort kom och följ oss.
Otto tryckte sin panna hårdt emot handen, liksom för att söka upplifva sitt minne och försätta sig i det närvarande. Åter såg han upp på sina kusiner, reste sig häftigt upp och fattande plötsligt Helena om lifvet, tryckte han en eldig kyss på den bestörta och föga motsträviga flickans läppar, sägande:
— Jag vet, huru gerna jag ville kyssa den jag älskar. Men då jag det inte fick, så vill jag med min kyss lyckliggöra en annan, ty du Helena älskar mig.
Helena brast i heta tårar, föranledda dels af qvinnlig stolthet, dels af häpnaden öfver Ottos dystra och irrande, men skenbart glada ögon. Äfven Clara gret.