Otto gick af och an på den mjuka gräsmattan. Dröm och verklighet hade hos honom blifvit nästan ett, och det var honom svårt att ifrån den förra öfvergå till den sednare; ty själens organer voro icke förstörda, men bundna.
I mån som det närvarande gjorde sig klart för hans själ och minnet vaknade, förgick äfven den lögnaktiga rodnaden ifrån bleka kinder och den skenbara glädjen ifrån dystra ögon. Han såg med ofördunklad blick tillbaka på det förflutnas förflutna fröjder, på det kommandes kommande qval.
Han stadnade framför de båda systrarna, tog den enas hand i sin ena, den andras i sin andra och talade:
— Jag förstår det nu, att detta är verklighet, men hvar äro vi och huru har jag …, nej, huru hafven j kommit hit? Och hvad lider tiden?
— Det lider emot aftonen — svarade Clara — vi rodde ut att söka Otto och … vi hittade dig.
— Helena och Clara, gråten icke, ty tårar passa ej här, men om j gråten, så gråten af glädje! Ty jag lefver och är räddad. Se så der ja, nu ären j snälla.
Han tystnade men sade åter: — voren j långt ute, sågen j min båt?
— Ja.
— Och granriskojan?
Clara nickade jakande.