— Detta har varit mig en svår dag. Kommen hit på en bergsklack, som skjuter ut i sjön, som glimmar der emellan träden. Der skall jag säga er mera.
— Vår båt är der invid. Vi komma dit gerna.
Och de gingo till bergsklacken och satte sig der. Nu berättade Otto för dem allt troget och ärligt och förgyllde intet. När han slutat, tego de båda flickorna, men greto af glädje.
— Vill Helena göra mig ett nöje. Kasta detta rör i sjön! ….. Tack Helena, ser du huru länge det porlar. Der är djupt … Och nu må vi fara hem; min båt kan någon annan ro efter, ty jag längtar mera än nånsin efter det kära hemmet.
De satte sig i båten. Otto lät flickorna ro och sjelf förde han styret.
Vägen var icke lång och qvällen den skönaste. Vinden hade helt och hållet lagt sig och sjön var som en spegel.
När de kommit till hemmets strand, sade Otto:
— Jag kommer icke ner i qväll, ty jag vill vara ensam. Men åt dig, lilla Clara, anförtror jag ett svårt uppdrag. Berätta för mina dyra och vördade fosterföräldrar sannt och troget allt hvad jag berättat för er; säg dem, att när min själ var i mörker, när Guds vänliga godhet var glömd för förtviflans afgrundsqval; och när stunden, den jag utvalt, var inne, då skickades till mig en sanningens stråle, som upplyste mig om ett skönare, stoltare och ädlare sätt att sluta än så. Och säg dem, att jag nu känner en håg, en kraft att lefva, att lefva och verka i verlden, och att jag skall bli eder alla en glädje.
Helena sig på honom med beundran. Hennes ögon glänste icke mera af tårar, men af en stolt förtjusning.
— — — — — — — — — —