Clara utförde sitt svåra uppdrag.

Prosten afhörde henne med deltagande, utan forvåning, bestörtning eller otidig vrede. När hon slutat, teg han väl stilla och hans anlete var eftersinnande och allvarligt, men efter några ögonblick blandades detta allvar med ett fint och godt småleende och han sade:

— Af dem, som mycket gifvet är, skall ock mycket varda utkrafdt. Försynens vägar äro outransakeliga och dunkla för menniskoblickar, men månne icke Gud stundom pålägger svårare bördor och sorger och frestelser på dem, som dem bära kunna, för att sålunda locka de sina till sig.

Ovillkorligt smögo sig de båda barnen till fadrens bröst. Helena hviskade: — o min gode far!

Lindande armarna kring sina barn, dessa himlens gåfvor, fortfor fadren:

— Af olycklig kärlek blir själen förhärjad; men må dock ingen tro, att denna förhärjelse är evig, utan snarare hoppas och lita på, att själen deraf renad snart börjar lefva ett friskare lif. Jag menar, att själen då är lik en stad, den lågorna härjat. Vandringsmannen stående på ruinerna åser gruset, askan och förhärjelsen med vemod, för evigt försvunna tror han stadens storhet och prakt. Och någongång bedrar han sig icke i sin spådom. Men oftare händer, att staden ånyo reser sig ur sitt grus, förnöjande ögat, sinnet och tanken med skönare byggnader, vidsträcktare idoghet samt ett rörligare och friskare lif, än nånsin tillförene.

Slut.

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):