(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda, att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)

Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.

Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på gästgifvargårdar, helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt och således saknar „förkläde.“ Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha sina behag att se resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd qvinnoperson, som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i dagboken. Men det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen, foro de andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på häst. Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än att pluttra på detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet icke, om jag skall stjäla det, eller om jag skall täckas väcka fråga om betalning. Det sednare lär ändå vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går det an att betala pappret litet högre än „inköpspriset;“ sådant betyder icke mycket för mig, som är rik.

En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra början till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord! Jag minns i pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar måtte säkert ha makt att förändra smak och tycke.

Nu tänker jag som så: om man förroskull, och „utan att göra affär deraf,“ företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för ondt deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke derigenom vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt forska, huru god eller elak man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, och den rätta arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden kan tänka oss ha varit mycket ädla, kan det icke vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort oss så goda och ädla. Och åter tvertom — — Ja, man kan derigenom komma till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast han är min bror.

Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall fördenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik den andra, hvad skall man då uppteckna alla bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant, som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således ta sig friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och förbise sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ och mina känslor.

Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo, en af de resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig icke, utan det var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då tog han sig friheten att till mig adressera några ord. Det var väl om vädret, men det var ändå liksom han skulle menat någonting annat. Till vexten var han något kort och litet satt, således icke en romanhjelte. Hans ansigte var i hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig och skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han säga „mera en annan gång, mamsell Wärn.“ Den stygga dagboken hade förrådt mig. Jag skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig genast.

Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.

d. 19.

Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora rummen och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att icke bete mig pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri lyckades, men säkert är att hofrättsrådinnan var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja hjelpa mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och sade: „jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.“ Jag svarade då någonting sådant, som att blott förmågan vore lika god som viljan, så ginge allt bra. Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.