Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande disciplar, som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à tretton år. Det är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lära denne sednare; måtte jag slå mig ut helst med detta!
Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket grundliga. Arten röjes hos den unga.
Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro tvillingar, likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska, ja nästan vackra. Måtte rosorna på deras kinder icke blekna för guvernantens skull! Måtte jag kunna locka dem mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet och stränghet!
Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana barn sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog verkligen in med Axel. — — Eljest är min elev af det manliga könet något blyg, såsom tolf års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock ligger under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom han tyckt: „skall jag komma att läsa för en så der ung“! Kanske hade han vid begreppet guvernant förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och yttre värdighet (fransmännens embonpoint), med ett ord en något framskriden ålder.
Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, när mitt bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och tycktes så gerna vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet att rodna vid det allra minsta.
d. 24.
De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag icke hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var ensam, föll jag i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!
Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra drömmar ... icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig.
Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att jag såg både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda ... men, märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en gång i tvenne olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade på mig och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar blefvo då förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. Sedan sågo de åter på mig, visade den ena på den andras döda gestalt och åter på den andras lefvande, och smålogo andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad de menade: att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande. Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken. Jag vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara ensam i verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.
Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga, helt späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt eget jag! Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att bemöda oss om en större fullkomning, än vi eljest vore hugade att eftertrakta. Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af — — bönen!