Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor, som icke är mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han just så särdeles hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin trägna tjenstgöring och annat dermed sammanhängande. Dock ser han hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på min principale, och att hon för sin del icke hade emot att ånyo inträda i det heliga äkta ståndet.
Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små heta icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina, utan de heta Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom pullorna genom sin lust för fysiska experimenter förorsakade stora skador i huset, sönderslogo glassaker och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig äfven Lina och Bina, eller de så kallade „små flickorna“, men deras tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af hvarann, händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet. Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för hennes anspråkslösa behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän — den stora spegeln var af ett glas. De små flickorna, hvilka under denna förfärliga katastrof hunnit glömma sin osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de fasthållande banden voro så svaga och „ruttna“. Att barnen icke blefvo ostraffade, behöfver jag ej omtala.
Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet svårt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver detta, ty jag erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla guvernanter alltid ha något ondt att säga om sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag blifvit en riktig guvernant.
Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta, håller jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade och snälla, och deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod med dem.
Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt. Han är stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja deltaga blott i sådana lekar der det gäller att utmärka sig, vare sig genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är han i alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde ana, ty han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt ansigte, som man så mycket prisar hos barn. Sin lexa — du minns väl att han läser franska och tyska för mig — kan han alltid bra, ehuru samma lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det till den grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. Hvad månne det blifva af ett så beskaffadt barn? Du bör veta att han äfven har en underlig talang på fiol; jag säger underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana toner. Jag vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att jag sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom. Eljest anses han i familjen för ett geni. „Derföre är han litet underlig ibland“ — menade Hofrättsrådinnan — „att han är ett geni; så äro alla genier.“ Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier (så skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles smickrad af att hennes son är ett sådant.
Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå tycks hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade och hyggliga marginalen.
Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust för att informera, och att hon icke mera anser en guvernants ställning så beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia stundom har rätt ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på de lediga stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda åter altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga. Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en proposition. Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo. Kanske kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles) blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors och i den horribla anatomisalen! För din systers skull, kom — lifvet här i Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, än lifvet på samma tid i H:fors. Det går ju an att du här lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag icke tror du just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att jag ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. Här har du dessutom tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin brokighets skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå icke vill särdeles prisa.
Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af
Celia.“