Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände hans steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde in och omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven Clinton gret.
När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg oss på hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga då, men det var så roligt.
Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena. Slutligen kom thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke tafatt eller blyg, utan så ungefär, som jag föreställer mig en tapper generals min bli, då han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rädd för min herr brors krigiska min. Men Clinton smålog åter och sade: var du helt lugn, Ina.
Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn än Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han väl nu mitt andra namn, för att förjaga min rädsla.
När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min principale. Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan kunnat i sin tur presentera för Clinton, men när hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att han ansåg sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes af „la haute volée.“ Af förnämt folk pretenderar han en särdeles uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån tillochmed det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas möjlighet och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen för dagen, eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara elak, men nog tror jag att Clinton denna gång ansåg det förra vara fallet. Alltnog, jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som uppstod emellan hofrättsrådinnan och min bror.
— Har herr Wärn förut varit i Åbo?
— Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad finnes till.
— Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt många vackra nöjen att bjuda på.
— Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr jag mig icke så mycket om dem.
— Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har sådana antipathier? — invände gamla fröken.