Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta svar, det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp, en cynisk filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes skänka glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som alla de föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste oantastad vid sin söm, började nu en och annan af sällskapet att adressera några ord. Bland dem vill jag specielt nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig med en sådan ära.
En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att orden smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta tillfälle. Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl förtjensten af att hans syster blef litet bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat halfhögt: „vid Gud, hon är ganska täck, den der, och melankolin klär henne bra.“
Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag skall akta mig framdeles. Ty kanske, — nå ja!
d. 28.
Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone hvarannan afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den finaste hofman, som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla fröken spelar han schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är så treflig, när han spelar; han lefver icke endast i spelet, utan har äfven tankar för annat. När han vinner, ser han blygsam ut, förlorar han, så är han glad.
Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i proportion. I thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig du. Dagen derpå gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag mig naturligtvis mera hemmastadd.
d. 12 Oct.
I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå ut och spatsera.
Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem man på malice kallar „kalfhagar“, och dem man är barnsligt fåfäng nog att icke skänka något särdeles förtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och jag vågade mig in i en af dem, så ensam jag var.
Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt öra, medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som talade om dunkla, förgångna tider.