Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än half åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med sin — hesa stämma.
Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:
— Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den fisken. Hon har redan nappat på en annan krok.
— Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.
— Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den der ...
Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för mycket. Jag skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden hittar på det ena eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att icke lemna Clinton alldeles oantastad.
När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll, men lät småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När Clinton fann, för hvem jag brydde honom, sade han:
— Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg, var det verkligen ditt alfvar?
Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig — så der lamt.
— Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! Ty jag har sökt utforska henne och funnit, att en sådan karakter som hennes vore i stånd till allt.