Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se, att de icke äro särdeles vana vid denna motion; de tyckas göra det blott på lek.
Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än då tvenne unga flickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma föra årorna och med ett visst koketteri söka dölja sin ovana, när härtill kommer, att de gunga på en den skönaste vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan tjuguåring medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans älskvärda person funnes i båten?
Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så olika! Om den ena kan man ana att hon uppvuxit på den ädla landsbygden ... så fria och obesvärade äro hennes rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska blicken, i den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas bo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet finner man att hon icke är en qvinna med anlag till att forska i det sublima, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt, men man finner äfven att naturen gifvit henne en ersättning, som innefattar qvinnans älskvärdaste egenskaper: godhet och ömhet ... icke denna sorts godhet, till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan godhet, som — naturen gifver. Anna Degerberg är således en af de qvinnor, hvilka man icke egentligen kan skänka en eldig och fantastisk kärlek ... de skulle dessutom icke sentera en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar, hvilka, goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen hålla af.
Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock ögat bort ifrån dina blonda hårflätor, Anna Degerberg, till sina mörka, ifrån dina blåa, ömma ögon till sina dunkla. Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de beprisade blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin i förening bilda ögats lockande behag ... och färgen gör intet.
Celia är till vexten späd och fin ... det är en fin orangeriblomma. Hurudan månne hennes själ vara, månne lika svag, späd och fin? Fantasi bor der, känsla äfven, men månne styrka?
Vid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta, van vid klimatets alla nycker, Celia en söderns blomma, lockande och tjusande, men flyttad hit till norden, osäkert om för att lefva, osäkert om för att dö.
Hemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda blommorna vänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru de skänka, den ena åt den andra, sin vällukt, sin doft. Söderns blomma har deraf mer, men nordblommans doft är af annan art, och deraf kommer att söderns blomma är lika öm för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns.
Annas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss bravur, en viss täflan, började småningom alltmer att gå dåligt, ja den liksom efter öfverenskommelse tvärstadnade. Anna, som satt närmare fören, betjenade sig af sitt läge och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig manöver Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara nöjd härmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll henne om halsen och kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: — vet du, Celia, hvarföre jag ställde så till, att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är åt mig till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller af Anna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst osagdt; men jag skulle då vara falsk emot dig, som jag håller så mycket af. Säg Celia, ångrar du dig redan, att du kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på landet och ha ingen annan att umgås med än — Anna, som är en sådan landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att jag dervid ser i dina ögon.
Vänligt, men nedslagen svarade Celia: — huru orättvis, Anna! Hvem har jag i hufvudstaden, som jag så värderar och håller af som dig? Du är min vän, Anna; säga icke mina ögon detsamma?
Åter kysste Anna sin vän och hon sade: — tack min Celia, du snälla, tack. Jag är så glad nu, att jag tycker denna vik vara för trång; skulle vi icke försöka ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är?