Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut på sjön, men ändå äfven litet rädd, svarade Celia: — ja visst är sjön lugn, men se hvad himlen är grå, jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag icke kan se några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå, att han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en färg, så ser det ju lätt en annan. När himlen länge varit grå, så tycker man också att han är blå. Lyckan är blå och olyckan är grå. Men jag skulle i alla fall ej vilja ut på sjön, ty .... jag vet ej, det är något, som trycker mig, jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt inom mig ....

Detta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, men Anna, som märkte detta, var icke sen att, medan högra handen hvilade på åran, med den venstra liksom litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: — du har väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta obestämda, som trycker.

— Nej Anna, jag är visst icke som så många andra förlofvade; dem menade jag, som också älska hvarann. Förlåt mitt sjelfberöm, men jag är icke som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att den, om kärleken är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad, så är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att en kärlek, som hastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru skönt är icke afskedet, smärtsamt och ljuft; och återseendet sedan, o det är ändå mera — det är en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver att vara skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter råkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, säg Anna!

Vid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud mot Annas axel, sina späda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort detta, repade hon litet mod, torkade småleende bort ett par tårar, som vågat sig fram, och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot blifvit nedstämd, och hon sade: — o min Celia, jag kan gråta öfver att jag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars skulle jag vilja ega kunskaper; i den föreskrift, jag såsom barn begagnade, står att kunskaper pryda förståndet. Men jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven helt säkert åt känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så mycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns sorger, om ock vännen sjelf icke visste förklara dem; hade jag kunskaper, så skulle jag nu kunna trösta Celia, som är min vän.

— Nej, Anna, du misstar dig, då du åt kunskaper skänker ett sådant inflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten här på andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trösta dig, om du det behöfde? Du skrattar. Guvernanter i allmänhet äro ett slägte, som bevisar, att kunskaper icke precis, åtminstone icke alltid, lända medmenniskor till någon trefnad. Tvertom, guvernanterna äro oftast högst tråkiga, pjåkiga, pedantiska, med löjligt öfverdrifna begrepp om det passande. Jag försäkrar, att hela deras själ och tanke går ut på det i yttre måtto passande, och efter sådana principer bilda de äfven de barn, någon åt dem anförtrott. I sitt nit att korrigera komma de lätt att misstaga sig om de fel, som behöfva korrigeras, och hvad som värre är, de misstaga sig rätt ofta om personen, som behöfver rättelse, de halka öfver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den förra har ett smilande, förekommande sätt och vackra manér. Man kan säga om en guvernant, hvad jag engång såg citeradt, jag minns icke i hvilken bok: „hon är så sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke får tid att se.“[1]

[1] Dessa ord äro af Börne.

— Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig så häftig, men du har väl orsak?

— Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag kunde icke hålla af någon af dem. All oskyldig barnslighet blef bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag icke haft en så redbar far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade du icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är.

— Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert hade de icke samma åsigter i detta ämne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?

— Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro förträffliga menniskor, och föröfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde genom sitt moderliga inflytande tillintetgöra allt det skadliga, hvaraf hennes barn möjligen i pensionen blefve smittadt. Min far öfverlemnade hela denna sak åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att guvernanterna varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta, genom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka min älskade moder .... o, att hon så tidigt skulle lemna mig, men .... hon har det bättre nu .... min moder lade alltid i deras skefva lärdomar en förnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af. Nej, mig hafva de icke skadat; men så många andra, som på en gång med mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde föräldrar med ett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt det dåliga inflytande, deras guvernanter på dem utöfvat; de röja det i stelt skick och ytlig uppfattning af allt här i verlden.