— Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke hon dräglig?
— Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod att bedöma, men det minns jag, att jag icke höll af henne, och är icke det ett ganska säkert bevis på att hon ej hade det rätta sättet, ty barn ha en beundransvärdt fin instinkt i sina tycken för eller emot personer.
— Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, att det är en möjlighet att ha godt sätt med barn; du måste äfven tillstå, Celia lilla, att du gör orätt i att, såsom du tyckes göra, skära alla guvernanter öfver en kam.
— Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert icke flere. Men jag för min del är så rädd för guvernanter och för sjelfva ordet guvernant, att det sista i verlden jag ville bli, det är guvernant. Jag tror, att om jag blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en hemsk förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel i mitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.
— Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter blott har jag sett; två af dem äro åtminstone icke stela i sitt väsende eller pjåkiga i sina yttranden.
— Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och kanske påflugna i sina yttranden. Likasom det sköna, så kan äfven det fula visa sig i många drägter — — — Men hör, hvad är det för rop, som från aflägsna håll komma till oss?
— Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne ha förmodligen slutat sin höbergning. De pläga vid sådana tillfällen hurra högt, så högt, att det hörs långt, långt bort, och sedan dansa de efter fiolens takt en munter polska.
— Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. Kanske kunna vi derifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, som fröjdas åt väl slutadt arbete.
Nu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri från fördom, för några ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu åter blefven ett barn; glädjen lyste ur hennes ögon.
Flickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias svaga krafter det tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, liksom äfven eljest starkare byggd, så att ett årtag af henne svarade i det närmaste emot tvenne af Celia. Båten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på sjön, och man kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en punkt, hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande lockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels mil, men man kunde ändå se, huru ängsfolket dansade, oaktadt de från ett sådant håll sedda mera liknade rörliga punkter, eller små elfvor, än menniskor. Äfven fiolernas toner — ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll sekund — halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. Anna njöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, hvilken för henne var någonting vanligt, som fastmer af sin väns glädje öfver dessa för henne så ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett månget spektakel, hört mången konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, som det hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu icke hunnit förstenas af stadslifvets evigt enahanda, är det mest mottagliga för intrycken af Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstädes än i städer, fann nu, att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat — den sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt, dess dolda inre lif.