Mallasvesi i vrede.
Sedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels timme, upphörde fiolernas ljud, och tydligen kunde de båda flickorna se, huru de små svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i båten, båda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjön med sina vikar, uddar och holmar, dessa med sina löf och barrträd, sina gräsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem så, skulle bedt ödet fara varligt med deras ungdom och fägring, han skulle äfven bedt ödet förskona dem för olyckor och alla jordens sorger — detta för den skönhets skull, som bodde i deras själar.
Länge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen sade Anna: — ah, Celia, jag håller af allt här omkring oss, sjön, holmarna, stränderna och — korna. Gör du så med?
— Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna holme, denna vik.
— Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa kor, inföll Anna skrattande efter en liten paus.
— Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de ha det — svarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag ofta tänkt, att det vore roligt att få för en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har så förståndiga ögon, och så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid vilja bli menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha tanke och förstånd?
— Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det är i det hela.
— Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar än vårt. Jag tror, att .....
— Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du äfven tro på deras odödlighet. Du är en fantast, Celia.
— Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde söndagen trinitatis?