— Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och jag lade just på minnet den episteln, emedan jag icke förstod någonting af den. Den handlar ju om kreaturens suckan.
— Ja, och om deras „förhoppning, att varda fria ifrån förgänglighetens träldom till Guds barns herrliga frihet.“ Är det icke en vink att äfven åt kreaturen är skänkt ett högre lif? ..... O, det är så dunkelt, man kan blott ana.
— Hvad vi kommit till för ett ämne!
— Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, men icke för oss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vår aning ... Vi skola icke tala mera i detta ämne ... vi skola ... Men huru är det så mörkt; klockan kan icke vara mer än half nie på sin höjd?
— Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft så trefligt, och tiden går då så hastigt.
— Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles grå, nästan svart. Se Anna!
Båda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af en blixt. En förfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades för de tu, och instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras händer i sina och höll dem fast der.
Ett fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, att en naturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter före utbrottet kan förutsäga det. Ovädrets ankomst bådas icke af något svart moln vid horizonten, icke af något aflägset thordön, utan, såsom en ishinna lägger sig jemnt öfver vattnets yta, likaså samla sig de elektriska dunsterna till en öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss ögonblickligen i mörker, hvilket dock snart belyses af granna, bländande, blodröda blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt omkring oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor.
Ett sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig torka. Den de första dagarna så klara och blå luften blir småningom mindre genomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva jordens yta. Till slut, sedan naturen i sin smygande gång hunnit förbereda allt till sitt uppror, bryter hon på en gång lös, och det helst om aftonen, emedan vattenpartiklarna då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till moln.
Så hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott åska och ljungeld utan ock storm, som gisslade förfärligt, och, kommande än härifrån än derifrån, dref den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta tillfälle en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig vid styret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra dels rodde, dels hopade hon. När nu någon stor våg kom, så ställde hon så till att hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vågen — hade det en enda gång händt, så hade båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf fören böljorna och sålunda dref båten med rodret förut.