Oaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann dock Anna fråga Celia: — faran är stor, Celia; äro vi beredda att dö nu?
— Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när döden är nära, nu, ack, önskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nåd skulle skänka oss salighet, men mina tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt och vänner och — Edvard. Och vet du .... en glad aning säger mig att vi lyckligt skola nå stranden.
— Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att vi skulle omkomma här.
Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor; båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.
Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan vara mäktig. De räddes icke.
Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet — lyckligtvis hade hon icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en sjalett om hufvudet — och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.
Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket, ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning. Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt drifva emot — hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden, gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand — det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt „hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda!“ och icke många minuter derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på samma sätt.
Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var mera „lik en hind“ än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då Celia, som låtsat vara mycket ond.
Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig, men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.
„I fantasins och hoppets egna trakt