Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm
Dess fröjder störa kan. I nöjets arm
Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.“
säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.
Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej. Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande; de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det icke uppå.
Den fjerde dagen. Guvernanten.
Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke vacker. Det regnade väl icke eller stormade, men himlen var öfverdragen af fula moln, hvilka tycktes hota med långvarig nederbörd.
Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta, sväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu af Anna, hvarföre tyckes hon söka ensligheten? Månne de bref, hon bär i handen, äro härtill en orsak? Båda äro de förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke ens uppbrutet ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det?
Kommen till en löfsal, som var försedd med bord och soffor, såväl af träd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan blir stående, såsom förstenad. Hennes ögon hafva knappt lifvets färg, och kinderna, hvad de äro bleka! Hon liknar en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat kläder.
Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes känslor blifva tankar, tankarna blifva ord: