— Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad skulle mamma säga, och alla de andra?
— Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med andra ... nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är det roligt att kalla dig så.
— Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af mig att låta Axel kalla mig du, eller Celia.
— Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig så vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, Celias hufvud ..... Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar ändå dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså vågar Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk om jag då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle Celia få gråta på min graf. Celia, var god emot mig, som för din skull visst skulle vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia ...
Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan mer. Jag gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men säkert måste ångra.
Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har något välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så! Men mycket intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.
d. 20 Dec.
I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag icke förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill minnas, i Somero socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. „Societeten i denna och nästgränsande socknar är icke att förkasta — sade hofrättsrådinnan — och jag hoppas du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med en liten sejour på landsbygden.“ Jag svarade naturligtvis ja, och är rätt belåten med att komma på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så i öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina disharmoniska ljud.
Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller tyckes vara så road af stadslifvet och „den finare societeten,“ har mod att slita sig derifrån just den tid, stadslifvet söker visa sig från sin mest lysande sida och verkeligen innebär så mycket lockande. Jag är färdig att kalla det vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och oskulden just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga en högtidligare klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre att de, som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro till antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda af flärden? Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan barnsligt rena.
„O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara, Så glad och säll I gladaste syskonskara,“ står det i Topelii Ljungblommer.