Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.
d. 26 Dec.
Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor ägde af bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde de mycket. Men hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul blifva alltmer ett barn; måtte tron allt heligare flöda in i mitt hjerta!
d. 27 Dec.
Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans. Genom en enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia blir intet annat än en verldsmenniska.
Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana nöjen? Är det för att förjaga de goda föresatser, de så nyss möjligen fattat? Under ändå, att den ädla landsbygddens folk häruti skola vara så lika stadens barn. Och derpå kom jag icke att tänka förut! Sannt säger Geijer: „Vi menniskan sågo på fremmande kust På samma sätt lefva och dö.“
Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? Eller vore det fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? Knappt tror jag det sednare. Men jag må fara.
Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning (som hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp, utom mycket annat) icke kan vara färdig ännu. Godt, jag klär mig då i den svarta tibetsklädningen, såsom ett tecken att det är nästan emot min vilja, jag jultiden dansar.
d. 28 Dec. kl. 3.
På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. Nästan utan afbrott följer dans på dans, och efter supén dansades ännu nästan lika många danser, som på en assemblée i staden. Före kl. half till sex hade ingen ens tänkt på att bege sig af. Hvad åter förplägningen och särkildt drickandet beträffar, så ser det verkligen ut, som om „landsherrarne“ tidtals vore underkastade en långvarig fasta i den vägen ... så tappert dricka de. Efter råd och lägenhet blir då den ena mera rörd än den andra.