Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning, en John Bull af det finare slaget. Det var i Helsingfors. Engelsmannen, som nyligen kommit från en resa i Österbotten, tog sig om hufvudet och beklagade sig, att man knappt i något land blir tvungen att dricka så mycket som i Finland, så framt man någotsånär vill följa med. Åtminstone, tillade han, å landsbygden. — Nå, det bevisar ju gästfrihet hos värdarne, menade Clinton. — — Ganska sannt, svarade engländaren, men gästerna borde dock icke missbruka denna gästfrihet. Sådant borde anmärkas i tidningar, eller kanske hellre, på ett fint och satiriskt sätt, i romaner. — Åh, inföll Clinton torrt, våra tidningar befatta sig icke med dylikt ..... sådant bruka vi ej. — — Ja så, här finnas således icke några egna romaner, men — fortfor den skämtsamme engelsmannen, i det han såg på mig — skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve små föreställningar; sparlakans-lexor göra ofta god verkan. — — Väl möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af oss. Våra fruntimmer förlåta oss.
En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner mig icke endast icke det minsta sömnig, utan till och med vaknar hos mig en lust att fortsätta med upptecknandet af hvad den händelserika natten för mig ägde ljuft och ledt. Ja, jag vill försöka.
Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och förekommande emot mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. Tidt och ofta presenterade han för mig den eller den kavaljeren. De fleste voro rätt hyggliga och skötte konversationen ganska bra, så att jag om dem har ingenting att anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem vidare.
Men om tvenne af kavaljererna måste jag tala, oaktadt de minnen, de väcka, sannerligen äro ganska obehagliga.
Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt till orten ... troligen för min principales skull. Så trodde jag, och ... jag vill tro det ännu.
Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första blifvande dansen, hände sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med lätthet eröfrade mig för två danser. (Jag vet icke just, huru jag annorlunda skall uttrycka den sista meningen.) I den första dansen var han såsom vanligt, men i den andra var han till en början tyst och sluten. Jag tillät mig att fråga orsaken dertill. Då svarade han ... jag minns icke, huru orden föllo ... nog af, han talade sådant, som ... Hvad skall jag dölja sanningen för mig sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade .... Huru jag rodnade då, och stundom bleknade! .... Jag svarade, hvad minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga hjerta var det. Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sådan som Abelin! Att bli anständigt försörjd (hvilken sträng han äfven var ogrannlaga nog att anslå) genom en man, den jag icke kan älska, är för mig en vedervärdighet och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet bättre, än många andra flickor. Ja, ja ..... Hvad vet jag, hvad jag svarade i min obehagliga förvirring. Kanske börjades det med tacksamhet för hans ädla anbud, men det slutade så, att assessorn vid dansens slut tycktes förstå, att han fått afslag.
Efter dansen kom Axel till mig med de framhviskade orden: „söta Celia, dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, så säg att du är uppbjuden. Här finnes en, som, det såg jag, visst icke var nöjd med att han dansade med Celia den andra dansen. Och den der, som jag icke vill säga hvem det är, kan derföre bli stygg emot Celia.“
Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen med ett sådant yttrande, ty åter spelade musiken, och jag blef upptagen af Axel. Han talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i den berörda riktningen.
Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig ha märkt något, som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är i vissa fall såsom en förtrogen, på hvilken man icke får inplanta misstankar, som kunna vara lösa.
Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida Elin, med hvilken jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, berättade mig på förhand en hop saker om en ung man, som för det närvarande uppehöll sig i socknen i embetsförrättningar. Enligt hennes beskrifning skulle det vara en den märkvärdigaste menniska i verlden, snillrik i hög grad, mångsidig ända till förvåning, talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en sammansättning af motsägelser: stolt, ädel och hurtig, men stundom försigtig ända till feghet. Han var på en gång den egenkäraste och den ömsintaste menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat sig i ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade han sagt till dem, som sökte afråda honom ifrån vågstycket: „jag vet, att det är nog mycket vågadt, men stor blir äfven min belöning, om jag lyckas, när modren med glädjestrålande ögon tackar sitt barns räddare.“ Och han lyckades. En annan gång åter (han var då omgifven af bara fruntimmer) hände sig, att en gammal fattig gumma föll i ån. Han skulle då blott behöft att hjelpa till att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han räddat den gamla. Men se, då rörde ha’n sig icke det minsta; han smålog blott och sade skämtande: „gamla menniskor blifva så kära i lifvet, att det kan vara så godt att lära dem dö vid första lyckliga tillfälle. Eller ha’n J, mitt herrskap, någonsin hört att någon menniska, som öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet af sig“? Så der skämtade han, medan gumman kämpade med det våta elementet. Och den stackars gumman fann der äfven sin graf. Vi — menade Ida — betraktade honom då med afsky, blandad med beundran öfver hans nyligen visade sjelfuppoffring.