Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig. Student vid femton års ålder, undangjorde han på ett och ett halft år tre examina, så att han innan sitt fyllda sjuttonde år blef auskultant vid Åbo Hofrätt. Der ledsnade han snart vid kamratskapet, såsom han sade, och for åter till Helsingfors. Eter två års tid blef han filosofie magister, samt icke lång tid derefter lärare vid trivialskolan. Åter ledsnade han, skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan på halftannat års tid ingenting annat än spelade (de första nio månaderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han nu hade fått afsmak för ett så äfventyrligt lif eller ej, nog af, han sammankallade några sina kamrater, dem han förtrodde, att han icke ansåg sig vuxen någonting sådant, som att vara spelare eller rumlare ex professo. Då han emellertid hade skingrat hälften af sitt arf, tog han dem till råds angående hvad han egentligen nu skulle slå sig på. En af dem hade då uppmanat honom att bli landtmätare! Rådet behagade mannen; han studerade på sin examen någon liten tid, och blef landtmätare.
Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två och ett halft års tid, så var att hoppas, det han icke mera skulle slå om. En gång hade han sagt; „det är mera enligt med min själ, att samtala med träd, mossor och stenar, än med inskränkta, fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta snusförnuftiga förmän.“
Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att sqvallra. När det några dagar förut hade varit fråga om mig, hade han sagt liksom för sig sjelf: „kanske blir hon ett blad i mitt hjertas bok ... ja, det anar mig, att hon skall spela en roll i min lefnadsdram.“
Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!
Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid Ida, framträdde der en ung man, som jag ännu icke sett under qvällen. Han stannar midt framför mig och säger:
— Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen icke har äran känna. Således är det Celia Ina Wärn. Ah, men mitt minne vaknar: „en annan gång mera, mamsell Wärn.“ Så har jag då slutligen funnit dig, Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig icke mer.
Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min bekantskap ifrån Vista gästgifveri.
Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät ett svar, kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor:
— Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wärn må veta, att det är om er jag sagt: „det anar mig, att hon skall bli ett blad i mitt hjertas bok.“ Ida är god presenterar mig för detta förtjusande väsende.
Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika altererad som jag, och hon kunde blott framstamma: Josef!