— Så är mitt förnamn, men tillnamnet?
— Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? — sade Ida hviskande.
— Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; bättre förr än sednare. Fatta mod, Ida.
— Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör Josef v. Degen. Är det nu nog, obeskedlige?
— Du, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din kamrat med de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska kinderna, och läpparna sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla mig. Endast derhän, att ni måste tala!
— Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag måste tala på befallning — svarade jag, halft förlägen, halft ond.
— Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer behöfdes ej för denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, och dess klang är bra. Rösten är vigtigare än man i allmänhet förmodar. „Mera en annan gång, mamsell Wärn.“
Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till Ida: — han är verkeligen besynnerlig.
— Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons goda tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest är han icke så öfverdrifven.
— Du tycks vara särdeles intagen af honom.