— Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var emot oss: mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och gaf dessutom min far så goda råd i inrättningen af jordbruket, att pappa säger, det vi derigenom, i stället för att vi nu äro fattiga, kunna bli välmående. Och för att kunna uppkasta sådana råd, sparade han ingen möda, icke heller tid. Jag kan icke vara ond på honom, om han ock för det närvarande är litet „se så der.“
Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans, jag dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt:
— Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den dram, der vi båda bli hufvudpersonerna.
Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och ... antingen han nu förstod meningen i dem, eller blott anade densamma ... nog af, han vände sig om och sade helt sturskt:
— Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre än morbrors.
— Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn — sade v. Degen och klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom liksom afväpnad och drog sig misslynt undan.
— Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är den, att jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga frun tycks icke stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon anser mig säkert för en vidlyftig person och ... kanske har hon rätt häri.
Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag skulle antaga med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty småningom vändes allas blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp mig till kotiljongen, som nu skulle börjas, och jag kunde icke säga nej. Då aflägsnade han sig och råkade möta sin kusin, min principale.
Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär, inlät sig med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas slut kom hon till mig och sade sakta:
— Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att Celia icke stort var agréerad af hans samtal.