Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett tillstånd, som det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.
Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles vältalig. Så bra som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likväl gällde det en, som sade sig af henne vara öfversedd. Jag förstod ej detta och förstår det knappt ännu.
Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat ett och annat uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrån Ida. Då kom Axel och sade med en bedröfvad min: — hvad sade mamma åt Celia? Bad hon dig, att icke vara oartig emot hennes kusin? Säg, snälla Celia!
Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, i och med detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans tal var ett indirekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just ingenting, och han fortfor:
— Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om jag icke är hälften så gammal, som mamma eller morbror, så menar jag ändå med Celia dubbelt mera väl än de. Hör mig Celia! Tro icke mamma, för mamma har visst någon mening under allt detta. Och tro icke heller magister Degen, för han är aldrig någon bra menniska. Celia, Celia, älska icke honom, tag honom icke till din man!
— Tokiga gosse, huru tänker du sådant?
— Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då han är drucken. Men sedan en gång, när han är bra igen, så ångrar sig Celia, och blir alldeles för mycket god emot honom.
I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d. hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmätaren Josef v. Degen kom att placera mig.
Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring nu i hast tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu var han stilla, nästan blyg, och talade i allmänna ämnen, såsom folk bruka mest. Dessa allmänna ämnen behandlade han dock icke på allmänt vis, utan bifogade tidt och ofta en satir eller allusion.
Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, i hvilken jag hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han både färg och ton och yttrade sig ungefär så: „de tro sig göra en dam på det högsta förbunden genom de der upptagningarne, men åtminstone är det en plåga för mig.“ Straxt derefter kom åter en kavaljer, för att taga upp mig. Då afböjde v. Degen detta, sägande: „ursäkta, herre, min dam har blifvit för mycket fatiguerad, för att denna gång kunna göra herrn den äran.“ Då inföll jag ... var det väl eller illa gjordt? ... jag inföll: „ånej, herr magister, jag är icke trött.“ När jag återkom till min kavaljer, hade han förändrats högst oförmånligt; det var liksom hade alla furier fått insteg i hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans ögon liknade dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom för att taga upp honom, då han med sakta, men djup ton talade: — bort, jag vill tala med denna donna. Stött och förlägen aflägsnade sig damen. Nu skulle det således hört till saken, att han talat, men ... han teg. Det var liksom han velat tillintetgöra mig med sin tystnad. Hvad jag då längtade efter, att någon dam (det var en sådan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men de obarmhertiga kommo icke, de rädda dufvorna vågade icke störa tigern, som lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan vi sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet, som föranlät mig att uppstiga från min plats och draga mig till ett annat rum. Derifrån kunde jag ändå se, huru han på sin plats satt qvar helt lugn. Och när någon nu kom och tog upp honom, hade han ingenting deremot; han tycktes skämta med damerna, hvilket förargade mig.