Eter dansen sökte han upp mig och sade: — ni sårade mig; jag er än värre, ni mig än värre, ehuru rättvist. Är det icke en bild af, att våra öden bli flätade i hvarandra? Jag har sagt, att Celia skall spela en roll i min lefnadsdram; nu säger jag: jag skall ha en roll i dramen af Celias lif .... För denna gång nog!
Han tog några steg och märkte en gammal herre, som gick der ensam och melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, alldeles såsom han skulle glömt att jag fanns till i verlden, i ett samtal, som blef allt lifligare, ju längre det led. De talade ganska högt, så att jag väl kunde höra, hvad de sade. Frågan var först om, huru orätt det är af landtmätare att skifta mark så, att landtmannen måste ställa sina gärdesgårdar i spetsiga vinklar. Derifrån öfvergingo de till fråga om, huru bonden, äfven utan landtmätarens tillhjelp, slöser med gärdselämnen, huru han ofta hugger ned en granbuske, af hvilken han icke kan få mera än en stör, o. s. v. .... Det förargade mig, att han skulle tala så klokt och så lugnt.
Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: — Celia, söta gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag sade. Huru du drömmer, ibland ser du på golfvet, och sedan åter på honom!
Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat brista. Men sedan kläckte det i bröstet på mig så ljuft. Jag kände inom mig ett innerligt begär att kyssa denna lilla trettonåriga gosse. Han föreföll mig såsom en engel, såsom mitt lifs goda genius.
Vid supén satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det stora hästskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara ett af de lifvande elementerna i sällskapet. Han drack mycket, nästan ursinnigt, men han tycktes bli allt mera städad, alltmera intresserande. Så ofta jag såg på honom (såsom alla gjorde), såg Axel på mig och drack mig till. Engång sade Axel med underlig ton: Celia. Då skulle jag åter velat kyssa honom, men jag täcktes icke.
v. Degen var den enda, som förfogade sig bort straxt efter supén. Med nöje hörde jag, att han skall resa bort ifrån socknen.
Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men jag gjorde det utan egentligt nöje.
Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt album. Halftannat ark! Och klockan? Himmel ..... hon är två!
d. 2 Jan. 1849.
I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den första nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt år! Godt nytt år, Celia!