Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut ... han hade äfven hjelpt kappan på mig ... med den största varsamhet och delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden ... fällen stoppade han så sorgfälligt in vid fötterna. Han var van äfven vid sådant. Sedan tog han min hand, hviskade: — är Celia ännu rädd för mig? Jag svarade: — har jag då varit rädd för er? .. Då sade han åter: — kalla mig Josef, det låter bättre! ... Men jag svarade: — nej, herr v. Degen, det gör jag icke ... Då sade han intet, men när släden for af, stod han der bakpå ett litet stycke väg, och sedan kände jag någonting ... likt en kyss, som brände igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om, och såg honom ila bort åt karaktärsbyggningen.
Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig hade blott kusken, att han kunde blott finska och att han var enfaldig som ett spån.
Knutdagen.
Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat den? Jag har låtit rycka mig bort af händelsernas ström!
I dag har min principale en tillställning, visserligen ej tilltagen i så stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men likväl stor nog. Det kan vara femtio personer bjudna.
Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album kunna omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt nyligen.
Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det plågar mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort ondt.
Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes jag:
— Lofva mig någonting, Celia!
— Ja, ja, goda Axel.