— Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska Celia, att gråta på min graf!
— Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst gråta. Tror Axel annat! .... Men kan Axel lofva mig någonting i stället?
— Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag lofvar; den dag Celia blir gift med honom der, skall jag gråta så, som om Celias lycka vore i grafven. — — — —
Glacen är serverad och musiken spelar upp.
En timme sednare.
När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min principale, och efter vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt. Jag tyckte icke om, att hennes blickar på honom i hast blifvit så varma. Hon kunde, tycker jag, skänka de varmaste blickarne åt assessorn.
— När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom han snart till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och vi talade mycket ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just då dansen slutades, gjorde han mig en fråga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att svalla högt. Jag minns icke, hvilken frågan var, men ..... jag kunde ej svara derpå. Då tryckte han sakta min hand och hviskade. Men fast han hviskade, tyckte jag att denna röst, med dess obeskrifliga färgton, bordt höras öfver hela verlden. Han hviskade: — ni älskar mig, tack, tack!
Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett töcken för mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och bestänkte mina tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i Josefs armar, men jag kom mig åter.
Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu arbetar det våldsamt. Är kärleken sådan?
Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap! Och jag skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta.