— Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på med de första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig lektyr. Af hvem har Celia fått den till låns?
Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte jag det var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den var lånad af min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag, inför gamla fröken, skulle kalla honom med namn eller titel. Jag öfvervann dock såväl svårigheten som blygheten att kalla Josef vid namn.
— Jag har fått den af Josef — sade jag således.
— Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom tyckes så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så dåliga exempel!
— Om jag minns rätt — tillade hofrättsrådinnan — har man der att göra med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen, skälmar, drinkare och bedragare bland den manliga.
— Men — inföll jag ifrigt — bland qvinnorna finnes der en Gisela, och bland männerna en grefve Eberhard.
— Det kan vara — svarade hofrättsrådinnan — men det minnes jag, att när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten. Jag vågade icke läsa mera. Det var altför skarpt.
— Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än nöjd med den vackra upplösningen.
Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga var. Då sade han:
— Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är osedlig. Då jag åt ... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf en bok af det äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i öfvertygelse derom, att boken var sedlig.