En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma förvirring märktes hos Josef, som fortfor efter en paus:
— Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst arrangera ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och särdeles ståt. Du må veta, att vår vän, som är din principale, har förbehållit sig detta bröllopp. Är icke ett enkelt bäst?
— Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven blir en af gästerna, så är allt bra.
Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när jag anar all den lycka, som väntar mig.
Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han låtsade räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det var idel poësi och alls icke prosa, när man älskar hvarann.
Josef var nöjd med mig och sade, att jag „bevisade“ min proposition trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat bevisar sin Euclides. Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af honom, något som jag än icke vågat göra.
d. 17.
Jag hade nyss slutat läsningen af „Nunnan i Gnadenzell“, denna bok, hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett heligt ljus igenom den omgifvande orenligheten och mörkret.
Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6 ingick i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr jag för närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga annat än sanningen.
Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade: