Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. Ja, han tillochmed kom fram med, att han blifvit förlägen, men att denna förlägenhet kom deraf, att hans Celia blef förlägen.
Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på aftonen fann jag att han älskar mig mer än jag nånsin trott mig kunna älskas.
Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en fläkt af den svarta sjukdom, som kallas svartsjuka, hvilken troligen hade förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade han mig på det mest vältaliga sätt. Han sade, att hvilken annan ung flicka som helst, som varit i mitt läge och oförmodadt kommit att bevista en scen sådan som emellan honom och hans kusin, hade visst äfven blifvit litet häpen och förlägen. Och han sade, att mina känslor vid det tillfället voro helt och hållet skilda ifrån svartsjuka; de voro någonting helt annat, emedan hans Celia omöjligen kunde blifva skyldig till någonting så fult som svartsjuka.
Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt ville tro detta smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman.
Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande omständighet som den, att min älskling haft en annan qvinnas (sin kusins!) händer i sina, förorsaka obehag hos Celia?
Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan alldeles jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana känslor!
d. 10.
O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer och mer. Och den har inga moln.
I dag talade Josef med mig om ... Nej, jag vill anföra hans egna ord:
— Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi kunna tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt på en stående befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att gifta mig. Gissar Celia, hvem som skall bli frun?