Det är dock egenteligen icke om sådant jag bör skrifva, utan om någonting annat, om mitt underliga beteende.
Josef talade efter middagsmåltiden mycket med min principale, och hon syntes mycket belåten. Jag vet icke huru det kom sig att Celia icke rätt tyckte om sådant. Var det blott en flyktig föreställning, att det kunde finnas qvinnor, hvilka komme Josef att glömma mig (hofrättsrådinnan borde jag väl ej frukta), eller var det verkligen svartsjuka?
Medan jag läste med flickorna, grubblade jag öfver denna punkt. Jag sökte utforska mina känslor, och kom slutligen till det resultat, att det icke var svartsjuka, men väl en liten mån afund. Säkert är, så tänkte jag för mig sjelf, hofrättsrådinnan mycket intressantare än jag, efter Josef så gerna talar med henne så länge.
Sedan jag slutat min lektion, gick jag till förmaket. Der såg jag någonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album.
Dock, när jag rätt tänker efter, så håller jag ju album endast för att på gamla dar minnas gammalt nytt, samt för att bedömma rätta arten af mina ungdomskänslor. Derföre bör jag uppskrifva äfven sådant, som icke är så roligt.
När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans sida och höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig känsla, som Celia kände, och det är sannt, att jag tillbakahöll den fot, som ämnade göra ett steg.
Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag inträdde? Den, som icke blef förlägen, var min principale, som småleende sade:
— Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka. Nu vill jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt se, huru ni nu ställer saken till rätta.
Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och sade:
— Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, små trätofrön, som böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen gifver man sin hand till försäkran om stadig vänskap.