Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina hvita gardiner.
Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af en mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen, utan en mindre. Skuggan stod stilla.
Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt mod. Jag kastade på mig min nattrock och gick till fönstret, samt öppnade en flik af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med häpnad, men ändå ..... menniskan har troligen ett starkt begär att se sådant som hon ... icke vill se ..... Jag trädde mitt hufvud emellan gardinen och fönstret.
Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje? Det var Axel. Ja, Axel.
Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma:
— Celia, Celia, förlåt Axel!
Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen. Mina tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och ..... somnade.
Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, derest icke jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.
Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil, för att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon. Jag darrar af fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är en syn.