Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt ännu. Små små gröna blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack, denna de små bladens grönska, huru skön är icke den! Den innebär en hel framtid. Hvad naturen liknar menniskan, men ..... hvarföre skall jag tvinga fram en poetisk ådra, som jag icke äger. Dessutom lär ämnet vara nog utnött. Så skulle åtminstone Clinton, min bror, säga, han som föraktar alla poetiska utgjutelser, annars än inom hjertat, osagda, outredda.
Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut om sommaren än om vintern. Hvad jag ändock har för en trög inbillningskraft, som icke kunde under vintern föreställa mig huru Haunis ser ut om sommaren. Men så lär det vara med de flesta. Naturens istäcke breder något af sin is öfver hjertat och inbillningen.
Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. Men jag tröstar mig med hoppet att snart få återse honom. Dessutom har jag en ljuf sysselsättning i att påminna mig hans ord, hans blickar, hans ömhet för mig.
Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder tror, ifrån sin barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han tydligen mitt sällskap, då andra äro närvarande, men dessemellan händer det någon gång, att han just söker mig. Axels beteende är såsom förut, så ojemnt och oroande.
Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den skulle tycka att jag är för en egenkär, kanske dum person. Inbilla mig att en gosse vid den åldern vore så svag för mig! Ja, denne någon, läsaren skulle säga: „hon är icke nöjd med den kärlek, hon väckt; hon inbillar sig äfven ha gjort intryck på — ett barn. Troligen tror hon, att hela det manliga slägtet, gubbe, man, yngling och gosse skall för henne känna sympatier.“
Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag tror vara sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något annat, att gossens värma för mig smärtar mig djupt. Tänk om han derigenom blefve en oduglig varelse, en planta, knuten i vexten genom solens altför varma strålar. (Solen, det är kärleken, men icke jag).
d. 2 Juni.
Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma naturens skönhet, som snart är i sitt högsta. Glömma, nej, men förstå den bättre. Alla träd, alla buskar, alla blommor äro mina vänner mer än förut; de sympatisera med min kärlek.
Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han är nöjd med sin discipel. Jag måste medge, att jag sjelf förvånar mig öfver mina framsteg. Man har säkert mera ambition, när läraren är den man älskar.
Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, då jag uttalar de latinska namnen. Han säger att jag nog mycket bryter på fransyska då.