— Nå men, gode Josef — sade jag — jag lemnar ju inga bokstäfver bort i slutet, jag läser icke u som y och så vidare.
— Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det der latinska namnet.
Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande:
— Det heter icke Primuula Veriis, utan Priimula Veeris.
Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och sedan bli rättad af Josef, är så roligt.
Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang:
— Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min Celia kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för mycket qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening.
d. 5.
Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i tamburen, för att kasta på mig „polkan“ och hatten. Jag hade kommit öfverens med Josef, att möta honom i parken.
Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han tycktes vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade något att säga mig.