Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon deltagande vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag känner att jag icke hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens åt min bror Clinton, men skriftligen kan jag förbereda denne vän. Derföre jag vill försöka.
Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina och Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes tala med Axel. Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick de små flickornas ärende. De hade fått lof af sin magister, och ville nu rätt gerna gå att duscha i sällskap med mina små flickor. Jag gaf då efter och menade, att de kunde komplettera sin timme sednare. Små flickorna blefvo naturligtvis mycket glada.
Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin:
— Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag är ju ren tretton år och duschen är allsicke farlig.
Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog mycket hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville vara för sig, och jag beslöt att icke „besvära“ dem med min guvernants-person.
Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela ansigtet, och han sade:
— Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med till duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag icke hos „mabonne“ talat godt för dem.
— Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga?
— Det att jag nu får rå om Celia ensam — svarade Axel med en ovanligt stolt min och hållning.
— Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke skulle låta så der rå om sig?