Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen kastade han på mig.
— Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia?
— Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga?
— Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror, som kunna hota. Än om dessa faror voro Celias?
— Hvilka, hvilka? säg Axel.
— Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig?
— I himlens namn, gosse, säg ut!
— Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill Celia erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar Celia lyda mig?
— Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?
— Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare.