— Nu hatar säkert Celia mig värre än döden?
— Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min skyddsengel. Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall föra mig till ditt hem, som snart icke är .... Celias.
Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart låg jag utan medvetande och i feberyrsel.
Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga saker, som ... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan kom till min säng, hade jag sagt: — gå bort från mig; du vill säkert förgifta mig, elaka qvinna. — Och så ofta hon förnyade försöket att pyssla om mig, hade jag alltid haft något elakt ord tillhands. Slutligen öfverlät hon vården om mig åt gamla fröken.
d. 27.
I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande belägenhet nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref till Josef. Jag sade honom öppna sanningen, att jag af en händelse kommit att höra hans enskilda samtal, d. 8 Juni, med hofrättsrådinnan, och då jag nu kände hans åsigter om ett och annat i verlden, äfvensom hans beteende i enlighet dermed, så förstod han väl äfven sjelf, att jag icke ville förena mig med honom. Föröfrigt nedskref jag inga onyttiga förebråelser; jag önskade honom blott en annan älskarinna, som mera kunde sympatisera med honom.
Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling, deri jag förtrodde henne, att vissa händelser timat, hvilkas oundvikliga följd var, att jag måste lemna min kondition om par dagar. Jag bad henne underrätta hofrättsrådinnan derom.
Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som jag hade trott. Hon suckade och såg på mig medlidsamt, liksom hon skulle anat orsaken till min begäran. Fröken Dorothée har icke så liten observationsförmåga; det kan verkligen hända att hon genomskådat sin syster.
Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut.