Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra känslor öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra. Huru hastigt var icke sigillet brutit på de förra brefven, huru långsamt och dröjande nu!
Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den förra! Den förra värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande ovärdig dem alla, en menniska, som sätter sig öfver allt hvad samvetet anser rätt och heligt, „en ond engel — sade ju hofrättsrådinnan — hvars förtjenst är att hitta på utvägar och att icke vara dum“. Huru beklagansvärd är icke menniskan, då hon måste medge, att hennes hjerta farit vilse i dess val, att kärleken gjort henne blind!
Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom detta sista, det enda i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet är kort; det må få plats i mitt album.
„Celia!
Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert beslut är fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något vanmäktigt försök att kullkasta detta beslut falla er besvärlig — — allt emellan Celia och mig är nu förbi. Jag ville ingripa i ödets rättigheter; dess dom har träffat mig. Tänk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. Säkert är att jag om Celia skall tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken jag eller någon man är värdig. Farväl, farväl! Glöm
Josef“.
Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke kostat mig en enda tår. Deraf finner jag, att jag skall glömma honom. Jag behöfver icke ens bjuda till; det skall gå af sig sjelf.
d. 1 Juli.
I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmätt emellan min principale och mig. Särdeles nöjd borde hon varit att bli af med mig. Till mitt behöriga arfvode hade hon lagt skjutspengar, tillräckliga nog fast för fyra hästar till min destinationsort. Jag anade att hon skulle gifva mig förmycket, hvarföre jag helt prosaiskt räknade pengarna, görande dervid en anmärkning. „Taga är denna gång detsamma som gifva“ menade hofrättsrådinnan. Kanske att jag denna gång menade detsamma, ty jag anmärkte ingenting vidare. Var Celia denna gång förmycket eller för litet grannlaga?
Mindre kallt och afmätt var afskedet emellan gamla fröken och mig. Hon tackade mig för de många glada stunder jag skänkt henne, och tryckte varmt min hand.