Svårt var afskedet ifrån de små flickorna. De sade, att de icke alls kunde tro det var mitt alfvar att resa, frågade om de gjort mig något emot, om de hade altför dåligt hufvud, och mera sådant, som framlockade tårar ur mina ögon. Stackars oskyldiga barn! Jag tyckte mig i deras ögon hafva bordt taga mig ut lik en brottsling. De hängde och klättrade vid mina knän, och ville alldeles icke släppa mig. Slutligen, sedan jag flere gångor kysst dem, lyckades jag göra mig lös. Jag frågade dem efter Axel. Bina svarade:
— Axel har varit klok, han. Axel visste huru svårt det är att ta afsked af mabonne. En sådan mabonne få vi aldrig, ä’ke det sannt, Lina? Men Axel var klok, han. Axel rymde, för att slippa ta afsked af dig, mabonne.
Just då jag tog i låset, för att komma ur tamburen, kände min venstra hand en spasmodisk handtryckning. Jag vände mig om och såg ..... hofrättsrådinnan badande i tårar.
Händelsen ville att de små flickorna stodo och pysslade med schäsen. Den gamla fröken höll på med att taga fram åt mig det redan förut arrangerade reskostknytet. Vi voro således ensamma. Hofrättsrådinnan sade snyftande.
— Gud vare med dig, goda oskyldiga barn!
En besynnerlig rörelse intog mig. Jag kysste hennes händer alldeles såsom en, den der beder om förlåtelse. Hofrättsrådinnan tycktes vilja säga någonting, i det hon spasmodiskt drog sina händer tillbaka, men i detsamma inkom gamla fröken, och hela scenen blef blott ett intermezzo.
Nästan utan medvetande kom jag i schäsen, och det bar af. Små flickorna sutto ett långt stycke väg på fotmanteln, men de kunde tala lika litet som jag, emedan vi greto så mycket. Slutligen, sedan de följt mig ända till randen af en stor skog, bad jag dem icke besvära sig längre, emedan man säkert redan saknade dem i hemmet. Hästen stannade.
— Kom Bina — sade Lina i det hon hoppade ner — efter Celia ber. Det blir heller icke bättre, fast vi följa. Vi gråta ändå.
De små kröpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt ned och sprungo allt hvad de kunde.
Jag upprepar det än en gång: det är dock hårdt, att så der måsta lemna varelser, af hvilka man är så afhållen och dem man håller så mycket af tillbaka, att lemna dem nästan såsom en brottsling, utan att för dem med ett ord, eller ens med den ringaste häntydning kunna förklara hvarföre.