Åkdonet rullade åter af med stark fart. Men snart kom en lång backe, der farten fick svalna af, der hästen fick samla nya krafter, och jag söka samla nya tankar.
Samma väg hade jag kommit året förut. Ack, hvad jag då ansåg mig olycklig, och ändå var min största olycka blott den att bli guvernant. Nu är jag icke det mer, och likväl är jag mångdubbelt olyckligare nu än då. Jag har förlorat tron på menniskohjertats renhet. Hvad jag i fjol var barnslig!
Just som schäsen hunnit höjden af backen, och hästen ärnade börja ånyo springa, höll skjutskarlen tömmarna inne, emedan han såg en mensklig varelse, som tycktes ha någonting att säga. Jag slog upp ögonen och såg Axel. Han hoppade upp på trampen. Han sade:
— Jag var redan rädd att små flickorna skulle följa Celia än längre. Jag skulle då fått lof att springa i skogen, i jemnbredd med hästen, ännu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det, och aldrig fått tala med Celia mer. Är Celia ond på mig, för det jag stulit mig till, att ännu en gång få vara med Celia ensam?
— Nej, goda Axel; det kostade mycket på mig, att ej få taga afsked af dig.
— Nu är Celia god; det är första gången som Celia är så. Förut, när någonting sådant händt, har Celia alltid varit missnöjd.
— Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat annorlunda. Jag har nödgats visa mig liksom rädd för Axel.
— Ack, hvad Celia nu är god! Celia har då verkligen icke varit rädd för mig?
— Endast en liten tid.
— Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den tiden upphörde samma dag som ..... Celia blef ... sjuk.