— Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derföre är jag af hjertat glad, att den nu är förbi. Jag tackar dig Axel.
— Ack, vet Celia, huru mycket jag tänkte, huru mycket jag vakade, alltsen den första gång, då jag hörde ... någonting. Jag tänkte: är det rätt eller orätt att säga åt Celia sådant? Slutligen frågade jag Celia om „faror som hota“. Celia gaf mig lof till att ..... göra Celia ... olycklig.
Jag tänkte för mig sjelf: en lycka, som är köpt genom inbillning å en sida och bedrägeri å en annan, är ändå värre än en olycka, som uppkommit genom sanningens visshet och bedrägeriets afslöjande. Jag sade blott:
— Jag var än mer olycklig än jag nu är det. Tro det Axel!
— Celia har vackra och goda ord för mig. Men emellertid var det jag, som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den tid, då Celia trodde sig ha varit så lycklig. Och det är jag, som gjort att Celia är olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom Axel!
Dessa ord sade han halfgråtande, men återtog sedan med en själfull ton, hvarvid hans sköna ögon lyste:
— Ack, om jag någongång kunde godtgöra det onda jag gjort den Celia, som jag håller af framför alla andra menniskor i verlden, framför lekkamrater och syskon, framför min ... egen mor!
— Det behöfver icke godtgöras, då det onda var godt.
— Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! Vore jag stor och rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; jag skulle besvärja alla de faror, som kunna hota, afvärja alla de faror, som verkligen hota. Celia småler. Nå kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? Jag skall efter en liten tid, en ganska liten tid, ett år eller så, bli student. Jag måste rätt snart bli student. Det skall bli annat. En student är i våra tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall bli student för Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!
Han såg på mig, liksom han väntat något svar. Men då jag icke svarade ... jag kunde heller icke svara ... sade Axel: