— Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia icke, att jag för Celias skull vore färdig till allt ... Nej Celia, du måste tro mig. Gif mig ett bevis på att du tror mig. Ack, vet Celia, jag hade någonting att säga, någonting att begära.
— Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall jag bifalla din bön. Axel skakar på hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.
— Ack vet Celia — hviskade Axel — jag drömde denna sista natt, att ... du kysste mig. Kan drömmen få bli sanning?
Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, jag skulle ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke i hast fått en idé. Huru ofta hade icke under ett halft års tid mina läppar vidrört ovärdiga läppar. Kunde det då vara ett brott, om jag en gång, blott en enda gång kysste den trogna, ädla och rena Axel?
Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann gensvar, vågade han sig högre upp och tog af mig den kyss jag ... så gerna gaf. Sedan tryckte han min hand och sade:
— Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag förgås af sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall låta oss se hvarandra åter. Farväl!
Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag såg efter honom. Jag väntade, att han än en gång skulle se sig tillbaka. Så skedde ej. Han försvann vid vägens krökning.
Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han skulle köra.
d. 4 Juli.
Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer, det förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver hufvudet; deras vänskap har lindrat min olycka.