Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå arm i arm. Jag håller så mycket af dem begge.
Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig varit kär! Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. Anna har mest bott här i ensligheten på landsbygden; väckelse till kärlek har felats henne.
Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon icke erfarit denna ljufva plåga.
— Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig kan börja älska — sade hon en gång, halft gråtande, halft skrattande.
Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen — ty denna kan vara falsk — utan fastmer i den sanna kärlekens möjlighet. Jag drog på den sträng, att blott den rätta kommer, så skall Anna nog lära sig älska.
— Den rätte kommer väl aldrig — sade Anna — redan är jag tjugu år, och om jag är något vacker, så börjar väl den fägringen redan taga af. För hvarje dag blir det väl svårare att älska mig.
Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga historia och menade, att det kan vara en lycka att slippa kärleken.
— Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om att vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja älska. Ja, jag skulle vilja tycka om någon. Jag ville försöka, hurudan kärleken är. Det är ju att knappt vara en flicka, då man är tjugu år och än aldrig tyckt om någon.
Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen originelt, men oqvinnligt. „Det är just längtan, behofvet att vara älskad, som hos qvinnan verkar behofvet att älska“, hade jag nyligen läst hos Bulwer. Jag ämnade just använda denna sanning, för att vederlägga Anna, då bullret af ett åkdon hördes. En schäs stannade, och ner hoppar ingen annan än ..... min bror Clinton.
Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin sida bleknade äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven verkligen besynnerligt, i afseende å Anna, att Clinton skulle inträffa just nu.